Idag har vi kikat på brnvagn, vi beställde en. Vad det blev skriver jag i december när vi fått hämta ut den. då blir det livebilder på det nya mästerverket. Fick sålt donkeyn härom dagen och det resulterade i att vagnen betalade sig själv. Dessutom fick man pengar över. 

Siri har fått hänga med John och Emma (favoritmänniskor i alla kategorier) medans vi gick på ultraljudet. 

I magen låg en lat liten bebis som inte gjorde många knop. Dessutom låg rackaren så galet att alla mått var svåra att mäta. Jag väljer i protest att inte bry mig om att barnmorskan flyttade mig ytterligare 4 dagar. Jag vet när bebisen blev till och de två tidigre ultraljuden är mer rättvisande oc har dessutom visat på exakt sammadatum. 
Att hon tillochmed lockade bort mått som hon ansåg avvek för mycket sger ju en hel del om trovrädgheten på den dateringen. 

En liten som suger på tummen med de finaste fötterna på jorden

https://scontent-b-ams.xx.fbcdn.net/hvideo-xap1/v/t42.1790-2/10806566_10152763069121558_1187018101_n.mp4?rl=369&vabr=205&oh=05eab4cc6f22a5ac50a571f285674c78&oe=5484E542

Knapa två veckor kvar till ultraljudet och jag tycker än så länge at min mage är ganka fin men oj vad stor jag börjar bli.
Varit hemma hos en vän ikäll och bakat henns födelsedgstårta. Blev en tårta med dekor i halloweenstyle. Dock inget jag är särskillt stolt över så det blir ingen bild på den ^^
Siri pratar knapt om något annat än bebisen längre Hon är helt säker på att det är en Nils och nu är samtalsämnerna här hemma inte så varrierande. Det handlar om Nils och radhuset. 

Alla leksaker, gosedjur och dockor heter Nils.

På dagis berättar Siri med iver om hur "coolt, fräckt, bra och häftigt" det är att bo i radus.

Inleder vecka 16 idag med bebisens första sparkar. Hade ju kunnat vara en sämre inledning på veckan om man säger så. Sparkarna känns dock inte som dom gjorde med Siri.  Sparkarna känns mer som tryck , som en liten boll som rullar runt långt ner i magen. Kände av något  förra veckan men nu är jag verkligen säker på att det är litet liv som ger sig tillkänna. 

Magen fortsätter växa, galet hur man an bli så stor på ingenting. livmoder som en grape och mage som en stor vattenmelon.

här är en bild på maggen som jag tog för ett par veckor sen.  

Åh! Idag är en gråtdag!

Frisören tog sig frihet att "göra det lite kortare" vilket resulterade i något som näsmast kan jämföras med halvsnagg. Dessutom klippte hon av mig luggen ocg jag ser på riktigt inte klok ut.

Skulle till råga på det införskaffa mer kläder och nu har jag fått det bekräftat, jag håller på att förvandlas till en valross. Orkar inte! Gravidieten är en bra bit ifrån halvvägs och jag skulle ha byxor i storlek 44?!?!?! Har 38 i vanliga fall! Jag gick gråtande ur affären utan byxor, jag får nog gå med rumpan bar istället. Det går emot alla mina principer att köpa fula oanvändbara byxor i storlek 44!

Vikten sticker iväg och det är uppenbarligen inte bara magen.... Får la isolera mig tills håret vuxit ut och bebisen är ute...

Alltså vad håller jag på med? Det är nästan skrämmande att se hur mycket vi männikor påverkas av hormoner. Jag känner mig stundtals som en helt ny människa, inte en vidare skarmig en. 

Frans får skäll om han ställer matvaror fel i kylkåpet... och sen skäms jag. 

Han får skäll om han sorterar tvätten fel... och sen käms jag.

Det är ju tur att jag inte är sen med att be om ursäkt och att mannen jag är gift med (pirrar fortfarande i magen när jag tänker på det) är den lugnaste typen som mest bara rycker på axlarna. Han förstår ju vad utbrotten beror på men jag blir sur på mig själv. Hur kan det bli så? hur kan saker som i vanliga fall inte rör mig i yggen få mig att vilja kasta den felsorterade tvätten genom fönstret och hälla ut mjölken som stod fel i vasken?

En smula läskigt men förhoppningsvis är jag inte en sån skräcködla i 9 månader i alla fall.

Vecka 11+1 idag. 

Det har varit allt annat än lätt att skafa barn denna gången men jag vågar äntligen andas ut och tro på det här! I april väntar vi alltså ett barn. Vägen dit har kantats av missfall och oro. Tårar i mängder men även glädje. 

Under tiden har vi hunnit gifta oss, min utbildning har tagi slut och jag har blivit lgitimerad. Sommaren har gått. Livet fortsatt som vanligt. Så kom plusset, igen. Jag vågade nästan inte hoppas. Under desa 12 vckor har vi hunnit med en hel del oro. Det började med kontroll på gynakuten då de misstänkte utomkvedshavandeskap. Istället visade ulraljudet ett för litet foster utan hjärtaktivitet. Två långa veckor av väntan följde. Jag trodde inte alls på att det kunde vara som det skulle. Men så kom kontrollultraljudet och där låg en frisk liten valnöt. Just så stor som den sulle vara och med ett hjärta som slog helt perfekt. 

Magen har börjat växa, svårt att dölja den nu. Folk har börjat fråga och jag kan inte ljuga. 

Om ett halvår får vi hålla bebis i vår famn!

jag är bara  vecka nio men magen växer i helt sjukt tempo. jg ser ut som vilken 20 vckors gravid som helst nu. Känns helt galet. Skrämmande att det int går att dröja trots att missfallsrisken är så stor men jag kan samtidigt inte låtabli att tycka det är mysigt. Den växande magen ger mig fjärillar i hela kroppen. Det är på riktigt. Du skall bli vår lilla bebis, du din lilla parasit som suger ur mig all energi.

Sover mest helatiden, sover och jobbar.  

Frans är sådär underbar som han altid är, stäler upp till tuen och gör allt här hemma. Inget gnäll och inga sura miner. Jag har blivit tokig! 

Något suddigt bildbevis på den växande magen