Knapa två veckor kvar till ultraljudet och jag tycker än så länge at min mage är ganka fin men oj vad stor jag börjar bli.
Varit hemma hos en vän ikäll och bakat henns födelsedgstårta. Blev en tårta med dekor i halloweenstyle. Dock inget jag är särskillt stolt över så det blir ingen bild på den ^^
Siri pratar knapt om något annat än bebisen längre Hon är helt säker på att det är en Nils och nu är samtalsämnerna här hemma inte så varrierande. Det handlar om Nils och radhuset. 

Alla leksaker, gosedjur och dockor heter Nils.

På dagis berättar Siri med iver om hur "coolt, fräckt, bra och häftigt" det är att bo i radus.

Inleder vecka 16 idag med bebisens första sparkar. Hade ju kunnat vara en sämre inledning på veckan om man säger så. Sparkarna känns dock inte som dom gjorde med Siri.  Sparkarna känns mer som tryck , som en liten boll som rullar runt långt ner i magen. Kände av något  förra veckan men nu är jag verkligen säker på att det är litet liv som ger sig tillkänna. 

Magen fortsätter växa, galet hur man an bli så stor på ingenting. livmoder som en grape och mage som en stor vattenmelon.

här är en bild på maggen som jag tog för ett par veckor sen.  

Åh! Idag är en gråtdag!

Frisören tog sig frihet att "göra det lite kortare" vilket resulterade i något som näsmast kan jämföras med halvsnagg. Dessutom klippte hon av mig luggen ocg jag ser på riktigt inte klok ut.

Skulle till råga på det införskaffa mer kläder och nu har jag fått det bekräftat, jag håller på att förvandlas till en valross. Orkar inte! Gravidieten är en bra bit ifrån halvvägs och jag skulle ha byxor i storlek 44?!?!?! Har 38 i vanliga fall! Jag gick gråtande ur affären utan byxor, jag får nog gå med rumpan bar istället. Det går emot alla mina principer att köpa fula oanvändbara byxor i storlek 44!

Vikten sticker iväg och det är uppenbarligen inte bara magen.... Får la isolera mig tills håret vuxit ut och bebisen är ute...

Alltså vad håller jag på med? Det är nästan skrämmande att se hur mycket vi männikor påverkas av hormoner. Jag känner mig stundtals som en helt ny människa, inte en vidare skarmig en. 

Frans får skäll om han ställer matvaror fel i kylkåpet... och sen skäms jag. 

Han får skäll om han sorterar tvätten fel... och sen käms jag.

Det är ju tur att jag inte är sen med att be om ursäkt och att mannen jag är gift med (pirrar fortfarande i magen när jag tänker på det) är den lugnaste typen som mest bara rycker på axlarna. Han förstår ju vad utbrotten beror på men jag blir sur på mig själv. Hur kan det bli så? hur kan saker som i vanliga fall inte rör mig i yggen få mig att vilja kasta den felsorterade tvätten genom fönstret och hälla ut mjölken som stod fel i vasken?

En smula läskigt men förhoppningsvis är jag inte en sån skräcködla i 9 månader i alla fall.